Hjalmar Palmstierna och Kung Oscar II

Oscar II 1829-1907
Oscar II 1829-1907
Nils Axel Hjalmar Palmstierna 1836-1909
Nils Axel Hjalmar Palmstierna 1836-1909

Hjalmar Palmstierna


Oväntad vänskap – En 30-årig brevväxling mellan Kung Oscar II och Hjalmar Palmstierna 
Av Christina Ponton von Gerber


Det kanske inte var så oväntat att dessa båda herrar fann varandra. De
hade en del gemensamt och uppskattade att utbyta åsikter med varandra. Men för mig var det en stor överraskning när vi i arkivet på Maltesholm fann 29 mycket vänskapligt handskrivna brev till min farfarsfar, Hjalmar Palmstierna (1836-1909). Breven var skrivna av Oscar II (1829-1907)och korrespondensen pågick mer än 30 år. De första breven är daterade 1869 och de sista 1905. Några är inte daterade. Breven är handskrivna med vacker handstil och utan förlaga. Det finns ett fåtal överstrykningar och ändringar. Övervägande delen av breven inleds med ”Min käre vän” och avslutas ”Din tillgivne vän” eller ”Din trofaste vän”. Vid ett flertal tillfällen ser man att breven besvaras omgående och skrivs spontant, även vid midnatt.

Hjalmar Palmstiernas brev däremot har genomgående tilltalet ”Ers/Eders Majestät” och avslutas ”underdånige tjenare, i djupaste underdånighet eller liknande uttryck för beundran och vördnad. Kung Oscar II har en mycket vacker lättläst handstil medan Hjalmar Palmstierna knappast kan ha fått högt betyg i välskrivning. Stilen är ganska svårläst och felaktiga tolkningar kan därför förekomma.

Av denna korrespondens läste jag först Kung Oscars brev. Genom kontakt med Bernadottebiblioteket fick jag sedan veta att det fanns 32 svarsbrev från Hjalmar Palmstierna vilka jag nu också läst och i denna artikel vill jag presentera de båda brevskrivarnas dialog men även en del om hur de framställs som personer. Jag förstår av det Kung Oscar II skriver
att Palmstiernas svar var givande för honom. Kung Oscar kunde till och med uppskjuta att ta viktiga beslut för att herrarna skulle hinna träffas och samtala vidare.

Syftet med denna artikel är för mig i första hand att ge en bild av en fin vänskap och en förtroendefull samverkan mellan Oscar II och min farfarsfar. Bådas personligheter har förstås både positiva och negativa sidor men det förefaller som de uppskattade varandra mycket och höll fast vid sin vänskap såväl genom brev som möten under flera decennier. Den öppenhet som möter läsaren av dessa brev från Kung Oscars sida är spännande och troligen inte så vanlig mellan kung och undersåte. Hjalmar Palmstierna bibehåller i alla brev sin underdånighet men är ändå rak i sina åsikter.

Kung Oscars kollegiala vänskapligheter gentemot andra kungligheter finns i ett lite annorlunda samtida vittnesmål här nedan. Han hade kontakt med Siam (Thailand). Chulalongkorn med kunganamnet Rama V blev bjuden av Oscar II till Stockholm 1897 till den allmänna konst- och industriutställningen på Djurgården i Stockholm som var en storslagen utställning över vad Sveriges och Norges industrialism kunde åstadkomma. Utställningen anordnades av kronprins Gustaf för att fira sin pappa, Oscar II som då regerat i tjugofem år.

Det blev även en rundresa i Norrland för Rama V då han ville
se skogarna och timmerflottningen eftersom timmer var den största handelsvaran mellan Sverige och Siam (Thailand). Under resan skrev han brev till sin första fru Mä Lek och här refereras en del av två brev som också ger en intressant bild av Kung Oscar ur en sydostasiatisk regents perspektiv.

Juli 1897


När vi kom till Sverige blev vi också mycket väl mottagna av Kung Oscar II, vi kysstes 6-7 gånger på båten. När vi hoppat
i land blev jag kysst en gång till….vid middagen kysstes vi och
när vi skålade kysstes vi….när vi besökte utställningen gick vi i armkrok. Det var tröttsamt eftersom Kung Oscar är lång och stark. Jag hängde och slängde som en orm, och de som var nära oss måste akta sig annars krockade vi. Jag blev väldigt trött. När vi sedan tittade på en porslinspjäs så drog kung Oscar iväg med mig så rockskörtet fladdrade till och drog med sig porslinet som föll i golvet och gick i kras. …..jag tycker att Kung Oscar är en mycket duktig kung och diplomat. Han är också pratsam och skojar med sina underlydande. Ibland blir han kort i tonen och hård, men det är oftast skämtsamt.

Under festen på Maha Chakri, Chulalongkorns båt beskriver han en händelse på följande sätt.

Jag lät som en berusad person för att passa in i mängden….. Kung Oscar brukar dricka mycket och alla känner till det. När han pratade med mig kysste han mig nästan. Festen på båten
var väldigt rolig och trevlig och när Kung Oscar lämnat Maha Chakri så visade jag att jag inte var full…. När Kung Oscar och jag pratade med varandra så klappade han mig alltid på axeln så jag kände mig trött i axeln, men det betyder inte att han förtrycker mig…. Därefter gjorde jag likadant. Då kände vi oss som gamla goda vänner och vi ” tog av våra Kungakronor.”… Dagen efter hade jag ett samtal med Kronprinsen om att det norska folket vill bli republik, men Kung Oscar vill inte och förbereder sig att revoltera snart. Kronprinsen sa att han måste ta kontakt med Norge för att medla mellan länderna och förmå Norge att förbli i union med Sverige….. I Sverige har folket större frihet än i Italien. Det verkar vara mera republik än monarki. Kungen försöker alltid göra det bästa för sitt folk. När kungen är ute och åker så är det ingen som hälsar och hurrar. När han ger en order åtlyds den omedelbart. Man använder samma tilltal till Kung Oscar som till andra människor. Kung Oscar är en livlig person, inte så exakt och stabil.

Hur beskrivs då Oscar II i Sverige? Baksidestexten av hans memoarer del 1 tecknar honom som en mycket målmedveten regent fylld av en stark ansvarskänsla och en hög tanke om den monarkiska institutionens skyldigheter och rättigheter. Han beskrivs som en personlighet som lidelsefullt engagerar sig i sin tids frågor. Vem är då Hjalmar Palmstierna som person? Hur beskrivs han? I sina memoarer del 1 skriver Oscar II ganska mycket om Palmstierna (sid162 om den inre politiken 1884-87).

Chef för lantförsvarsdepartementet blev generalmajoren och generalintendenten Palmstierna, min fordoms adjutant och mina söners förste militäriske guvernör, en kunnig, sparsam, nästan ortodoxt moralisk, kall och lidelsefri, ovanligt skicklig artilleriofficer, och nu senast med mitt särdeles förtroende och till min fulla belåtenhet skötande generalintendentens svåra och ansvarsfulla administrativa plats.

Ur ett referat på sid 232 framträder statsrådet Palmstierna som ”ren värnpliktsvän” men för detta var inte tiden mogen. Han uttalade sig vid riksdagen 1891 ” med mera ärlighet än försiktighet om oundgängligheten av att nu med ens taga steget fullt ut till värnpliktsorganisation” vilket inte fann genklang varken hos riksdagen eller fackmännen. Palmstiernas ställning blev allt svårare, han kunde inte underteckna förslag som gick emot hans önskan om värnplikt. Men då detta blev nödvändigt så stod den bekväma vägen öppen för honom att begära avsked vilket Oscar II kommenterar så här i sina memoarer:

Jag skulle icke, det visste han väl, hava lämnat denne min gamle prövade vän utan annat ämbete, men både jag och mitt råd hade
då kommit i en stor förlägenhet….” Palmstierna böjde sig då under nödvändighetens lag och ” ändrade signaler ….” Han handlade alltså med öppna ögon mot sitt eget intresse, i sin konungs tjänst. Då han inte dolde sin oförändrade övertygelse och ej stack under stolen med skälen för sitt handlingssätt, har han krav på min varma tacksamhet och ökade vänskap. Ett samfällt vittnesbörd om bådadera är jag skyldig att överlämna till eftervärlden genom förestående rader. Jag håller av honom lika mycket, om ej mera än förr.

Palmstierna hade ingripit utförligt i debatten i riksdagen 1892. I ett slutinlägg hänvisade han till sin bedömning ”såsom fackman” att 90 dagars övningstid var nödvändig. Därför tillfogade han, ”ville han tillåta sig att säga att det var ”herrarnas plikt att votera det.” Uttalandet retade många och Hans Andersson i Nöbbelöf replikerade: ” Jag för min del voterar icke på kommando, det vill jag säga uppriktigt!”

1900 valdes Palmstierna, som nu var äldre och mera smidig, in i riksdagen och skötte också det uppdraget väl. Hans inlägg var lugna och sakliga. I sin ungdom var han inte så omtyckt. En släkting och kollega ” talar om hans bristande begåvning men stora arbetsförmåga” och beskriver hur han på riksdagen då han som statsråd hade plats i Andra Kammaren, ” gick omkring med uppspärrande av hela den påfågelstjärt, som utmärker honom, och varigenom han förstår att i sällsynt grad göra sig impopulär.” (Fleetwood, 2, s 782) Han var på 80- och 90talet uppenbarligen inte någon diplomatisk politiker.

20 februari 1892 skriver Hjalmar Palmstierna till Oscar II att Lagutskottets beslut om värnpliktslagen dröjer. Han skriver om både stort och smått och berättar bland annat följande:

Vid volontärskolan i Carlsborg ha ledsamt nog en volontär
som i fyllan slagit en vicekorpral vid Norrlands bataljon blivit ådömd fästning…. Det är svåra och allvarliga tider nu för Eders Majestät…. Måtte Gud upprätthålla Eders Majestäts klokhet och kraft.. Här uppfattar man situationen som mycket allvarsam och kunnande medföra unionens upplösande inom få månader, vid överläggningarna härom leddes ordet på ett utmärkt klokt, lugnt och klarsynt sätt af HKH Prins Carl.

Sedan avgick Palmstierna som statsråd och utnämndes till landshövding i Jönköping, ett uppdrag som han skötte föredömligt enligt Oscar II som skriver på följande sätt om detta i sina memoarer:

Palmstiernas uppträdande var nobelt och lojalt som alltid. Jag var glad att han mottog styrelsen över Jönköpings län. Såsom min befallningshavande därstädes har han nu i över tre år verkat, och, ingalunda till min förundran, men måhända i än större grad än mången trott, har den utmärkte, rättsinnade, kunnige och driftige mannen vunnit erkännande och tillgivenhet bland alla samfundslager.

Och i ett brev 1893 till Landshövdingen i Jönköping skriver Oscar II följande:” Allt vad jag hör från Ditt län gläder mig för Din skull och även alltså för en så gammal vän som jag.” Brevet är undertecknat ”Din alltid tillgivne och tacksamme vän Oscar”

Redan 1889 tar Norgefrågan stor plats i brevväxlingen. 26 juli detta år skriver Hjalmar Palmstierna i ett brev till Kungen: ”Tillika anhåller jag underdånigast att på det fullständigaste lyckönska E.M. till den lyckade lösningen av den kinkiga norska ministären.”

6 februari 1895 skriver Hjalmar Palmstierna till Kung Oscar då oron för Kungen och Kronprinsarnas ställning driver honom:

Men jag får dock bedja om tillgift för att jag nu vågar göra det uti den svåra och brännande norska frågan….. Den särdeles stora popularitet som E.M. otvifvelaktigt o rättvist nu åtnjuter i Sverige skulle genom ett eftergifvande för de norska fordringarna högst betydligt sjunka i ett drag….

11 febr 1895 besvarar Oscar II brevet från Palmstierna som följer:

Tackar för ditt ärliga brev hvari jag med varm genkänsla erkänner din av mig länge kända samt högt skattade Fosterlands och Konungakärlek. Jag ser nog på brefvets handstil att Du har varit nästan upprörd, hvilket jag ju ej egentligen kan finna underligt. Det är den dryga och oomtvistliga tribut, som den ” från långt håll skådande betraktaren” måste betala för den av dig åberopade fördelen af en ”bättre öfverblick” hvilken dock är endast påstådd, icke bevisad, alltså tvifvelaktig! Men detta åsido! I sak har du rätt, tusen gånger rätt! Och jag, som står midt uppe i striden, hvars ställning är svårare än en dödlig i längden förmår bära; jag den varmblodiga, sydländningsättlingen, jag står lugn, oaktadt jag vet mig bli från båda sidors ytterlighetsmän häcklad och klandrad, vet min s-k popularitet i fara, jag vill handla så att det, Du i realiteten vill, ej skall sättas i fara, fastän jag ej så länge jag ännu är Unionskonung, kan ställa mitt tal eller mina skriftliga uttalanden endast med hänsyn till Sverige, så mycket att både känsla och klokhet kunde mana pligten att svigta och parlamentera. Du känner mig nog för att veta att så gör jag ej….. Men faran för
mig och Unionen är därmed ej afvärjd. Den är mycket stor, sannolikt kan den ej undgås. Men mina händer vill jag hafva rena i brytningens timma!

April 1895 skriver Hjalmar Palmstierna åter om Norge och lyckönskar Kung Oscar till att ha bidragit till lösning av den norska krisen och fortsätter:

Unionsfrågans lösning torde således vara uppskjuten såsom frågan gäller men huru det ska gå i Norge?…Således ställer sig saken för mig mycket mörk, hvad skall ej då göra för E.M., men allting står ju uti Guds hand o menniskan kan ej göra mera än sin pligt med hans hjelp och därvid blifve såsom och E.M. härvid gjort, hvarför äfven varje Svensk är E.M. djupt tacksam, ej minst den underdånige Hj. Palmstierna.

Kriserna i Norge kommer i tät följd. Det finns ett förslag om tre års vapenvila vilket Kung Oscar kommenterar på följande sätt:

Jag tycker inte om det, ty jag får ett h-vete med radikala ministrar men detta måste försökas om högern och moderata skola kunna tvingas att hjelpa mig – som de ändå helt visst tyvärr inte våga! De äro modlösa och snopna som vanligt. Men jag tror att ingen fara att venstern går in på vapenvilan heller. Så står jag klar för både Sveriges rättänkande moderate män samt för Europa hvilket är av en ytterligt stor vigt.

Hälsa de dina. Jag lugn, sofver, äter, mår bra men djupt bedröfvad och pessimistisk, beklagar.

Din tillgivne vän Oscar

Ibland är det tätt mellan breven. 4 maj 1897 skriver Hjalmar Palmstierna bl a om Grekland som följer:

Det farliga för en liten stat att lättsinnigt börja ett ej absolut nödvändigt krig, det förhatliga och ologiska hos alla radikala, som först skrika fram kriget o sedan ropa på förräderi och fel hos alla utom Dem själva, samt en Konung som på en månad förlorar 34 års förtjänster genom att vara en lekboll för gatans nycker och ej ega nog moraliskt mod att dö i spetsen för sin armé. Det försökte åtminstone Napoleon den 3, så sjuk han var. Men turkarnas regemente vid detta sekels slut är väl dock en skam för det kristna Europa. Ursäkta E.M. taga nästan oförvitliga utgjutelsen

Från Eders Majestäts underdånige tjenare Hj. Palmstierna

Redan dagen efter, 5 maj 1897 skriver Oscar II ett åtta sidor långt brev till Palmstierna. Detta brev handlar huvudsakligen om utrikespolitiken och han börjar med att tycka att Palmstierna inte riktigt förstått hur komplicerad Greklands politik är. Så Oscar II beskriver noga sin syn på krisen i Grekland:

Kung Georg har i det längsta trotsat impopulariteten och nationalfåfängan hos sitt folk. Grekerna är naturligtvis söderns baggar, och än mera storpråliga, sjelftillräckliga, fåfänga
samt ostyrbara när sinnet rinner på!…..jag har fått tillräckliga underrättelser, tid efter annan, för att kunna säga detta med visshet……jag har kommit att skrifva längre än jag ville. Nu är kl 12.30 på natten…

18 maj 1899 skriver Hjalmar Palmstierna om att han och alla smålänningar är mycket glada för att kungen fullständigt återvunnit sin hälsa efter vistelsen i varma länder och fortsätter:

Under E.M.s frånvaro har det märkliga inträffat att den vanligen så sparsamma svenska riksdagen af eget initiativ beviljat till försvaret 13 millioner alldeles extra, en uti de parlamentariska annalerna troligen hittils okänd händelse, som utvisar den annars ganska lugna riksdagens uppfattning att vi just nu stå inför en ytterst allvarlig konflikt med Norge, frågan om Carl Johans verk inom få år skall kastas bort eller ej .

22 maj 1899 besvarar Oscar II brevet efter hemkomsten från den vitaliserande resan i Frankrike där han mått bra och fått mycket positiv uppmärksamhet och han är nu beredd att möta bekymmer som kommer:

Luften i Biarritz är den bästa och mest stålsättande man gerna kan tänka sig, för den som tål vid vågors brusande. Men detta brus är oerhört starkt i synnerhet när hårda Atlantervindar blåsa. Lifvet är som luften, gott, gladt och friskt. Båda skilja sig från motsvarande
vid rivieran, der både luft och lif förvekliga och förslappa. Gustaf skötte sig utmärkt bra och har allt det anseende i Sverige, ja till och med på flera håll i Norge att man tror, som han behöfver till stöd och då han en gång blir Konung. Jag ska sörja för att han hädanefter då och då skall inöfvas i ansvaret äfven om jag får lefva några fler eller färre år! Han blir ej en angenämare och kanske ej till att börja med en populärare Kung än jag men en bättre och för den nya tiden framför allt, nyttigare Kung än sin fader.

Det är intressant att notera att pappan ser att sonen kommer att ha goda förutsättningar att passa bra in i det demokratiska samhälle som är på väg att utvecklas och att kung Oscar som förälder planerar att göra vad som står i hans makt för att bereda marken för honom.

Återigen ser vi att breven besvaras omgående, det verkar som postgången mellan Jönköping och Stockholm var betydligt snabbare vid denna tid än i nutid!
18 november 1900 skriver Hjalmar Palmstierna:

Deltagande i sjukdomen samt uttryck af vår oföränderliga vördnad, kärlek och tacksamhet. Det ska blifva bra roligt att i Januari får uppvakta Eders Majestät och försäkra sig om E.M:s välbefinnande, om man och ej vågar hoppas på samma ungdomliga spänstighet som förr.

Med underdånig vördnad och hängifvenhet. Hj. Palmstierna

20 november 1900 skriver Oscar II och tackar för deltagande i sitt onda. Han är ännu inte frisk:

Värst har dock kännts att ej få följa alla ärendena såsom vanligt, utan blott sitta och se på, och oftast efteråt få höra hur allt gått. Värst av allt har det kännts att i Norge icke hafva fått hålla sin hand med i spelet! Det hade kanske behöfvts men kanske ej hjelpt alls. Hvem vet?…..men jag känner mig emellanåt rätt matt och liksom för gammal! Och det är jag väl egentligen också, för så svårt arbete som det som åligger en Kung i både Sverige och Norge!!

9 september 1902 kommer brev från Hjalmar Palmstierna om Smålands Husarer. Brevet är flera sidor långt och inriktat på att övertyga om varför detta etablerade regemente bör vara kvar i Eksjö, både för regementets skull och för staden. Tex tycker man inte att exercisfälten finns lika bra i Norrköping. Brevet avslutas som följer:

Förlåt E.M. att jag så uttrycker mig men saken är af största vigt för en af länets städer och enligt min bestämda öfvertygelse blifver regementet minst lika bra uti Eksjö som i Norrköping. Underdånigast

Hj. Palmstierna

Redan 13 september 1902 får han svar av Oscar II angående förslaget om Smålands husarer:

Min käre vän! 
Jag tackar dig mycket för ditt bref. Uppriktigt sagt finner jag dina förebragta skäl likaså obestridliga med afseende på Smålands husarregementes förlägggning, som de av mig ej allenast personligen fullkomligt delas, jag kan väl säga, äfven af Statsrådet och Chefen för Landförsvarsdepartementet, om äfven delvis af andra motiv, utom våra: – godkännas!….De flesta husarofficerarna vill bli garnisonerade i Norrköping för enskildta utsigters skull, rörande det andra könet.

Troligen avses med denna antydan att möjligheterna att finna en äktenskapspartner för de yngre ogifta officerarna var bättre i Norrköping. Brevet avslutas med:

Om denna och andra rätt så anmärkningsvärda saker får vi väl tala när du kommer upp i höst hit, så att jag till dess uppskjuter med att avhandla desamma och nu inskränker mig att med gammal och oföränderlig vänskap tecknar mitt namn som din tillgivne Oscar.

I ett brev till Palmstierna den 14 Februari 1905 kommenterar Oscar II något som Palmstierna skrivit om Norge på följande sätt:

Hvad du säger om den norska frågan är sorgligt men tyvärr sannt! Jag har ännu något hopp om att saken ej ännu åtminstone skall komma till brytning men säkert är det tyvärr visst icke, och om det kan hållas tillhopa under längre tid, är ännu mindre säkert, ifall det ens kan sägas vara troligt? Jag har haft så många obehagligheter, ja sorger,
och svårigheter af och i Norge, att jag för min egen del omöjligt kan känna någon djupare sorg, om det skulle brista, utan mitt förvållande; men jag är som unionskung förpligtad att värna unionen så länge jag förmår. Dock skall jag erinra att min farfader kom till Sverige innan 1814.

24 September 1905 skriver Oscar II åter om Norgefrågan:

Hvad skall jag säga om resultatet af dessa underhandlingar? Fullt uttömmande kan mitt omdöme i denna stund naturligtvis ännu icke vara, då jag icke tillräckligt känner men blott anar de otvivelaktigt stora svårigheter, som de svenska underhandlarna ju haft, då flera
af dem väl framför allt ville undvika krig. Jag hoppas dock att det (oläsligt ord)..är på det hela taget tillfredsställande, och särdeles kan ju jag sjelf som från början önskade krig undviket, ingalunda klaga öfver resultatet. Måtte nu allt blifva lugnt och bra. I min tid (och din) blifver det väl så åtminstone. Men ingen af de mina kan jag gerna förmå mig att skicka dit, ty det blifver bara en källa till ömsesidiga, för hela den Kungliga familjen skadliga och farliga misstankar. Blir Norge republik så blifver der oupphörliga stridigheter som ej kunna vara oss skadliga, men tvärtom varnande. Men jag tror att Prins Carl af Danmark har några chanser?

I några brev som inte är årtalsdaterade behöver Oscar II hjälp med såväl utnämningar som anställningar. Beträffande en person som han önskar Palmstiernas hjälp att anställa skriver han om på följande sätt ” jag ber dig nu att med det snaraste vidtala honom å våra vägnar på ett sätt som gör att han svarar ja.”

I ett annat brev önskar han få sina söners militära grader upphöjda innan han själv ska iväg på en utlandsresa och efter att han beskrivit hur han vill ha det avslutas brevet:

Jag hyser det hopp att Du ej skall finna nödigt häremot göra invändningar? Mina kroppskrafter stiga hastigt nu, men jag känner mig ännu understundom mera än lovligt dum i hufvudet!! Ledsamt!

Det måtte väl aldrig blifva kroniskt heller?

2015, när jag skriver denna artikel reflekterar jag också över att en sådan här brevsamling kommer inte våra barn och barnbarn kunna finna i något undanskymt skåp efter oss, vi som lever i IT samhället. Därför känns det extra angeläget att denna brevsamling får en läsekrets utanför arkivskåpet.


Christina Ponton von Gerber
Maltesholm juli 2015

Annonser

Norma Patriae Salus

%d bloggare gillar detta: