Rutgers tal på släktmötet 19 okt

Rutger har skrivit ned sitt tal som han höll under släktmötet den 19 oktober 2014 för alla dem som missade det. Det rekommenderas varmt!

Att tjäna riket

En kort sammanfattning av friherrliga ätten Palmstiernas historia, presenterad vid Palmstiernska släktföreningens extra släktmöte med kaffe på riddarhuset 19 oktober 2014.

År 1986, när jag efter aspirantskola och 16 år stod i begrepp att lämna Utrikesdepartementet för att gå över till S-E-Banken (som SEB kallades då), var det en sak som störde mig. Under mitt yrkesverksamma liv hade jag dittills ”tjänat riket”. Nu skulle jag gå över till den privata, vinstdrivande sektorn, och inte längre verka för vårt lands allmänna bästa. Under dessa funderingar insåg jag att jag var den förste i min linje av nio Palmstiernor (inklusive mig) som inte skulle tjäna riket utan arbeta för det enskilda intresset.

En gång i tiden (i själva verket sedan typ Alsnö stadga typ 1280) hade adeln ägnat sig åt krig och jord, medan den skrivkunniga kyrkan skötte den embryonala statens sekretariatsfunktion. Det var (ungefär) när Gustaf II Adolf och Axel Oxenstierna år 1612 slöt en ”historisk kompromiss” mellan kungamakten och adeln, som adeln fick en tydlig roll i statsbygget (reformationen hade ju ändrat kyrkans roll).

Och här är det Magnus, den förste att bära namnet Palmstierna, kommer in. Innan dess blev han 15-årig år 1681 kammarskrivare – den lägsta handläggarbefattningen i den tidens statsförvaltning – vid Landskontoret i Helsingfors. Sedan gjorde han en snabb karriär i den tidens centrala statliga finansförvaltning, kammarkollegiet (bl.a. ska han ha arbetat med reduktionen av adelsgods till kronan) och belönades 11 år senare, den 1 juli 1692, med adelskapet.

Därefter har följt fyra Palmstiernska riks- eller statsråd, och vidare har under nästan alla (typ) 10 generationer från Magnus någon eller några i släkten haft någon form av anknytning till Utrikesdepartementet eller utrikesförvaltningens olika delar. Så när jag sökte in på UD 1970 var det kanske inte en tillfällighet att jag valde att tjäna riket på det viset.

Den främste av oss att göra det är nog Carl Otto, som vi alla nu levande Palmstiernor härstammar från, genom någon av hans fyra söner som levde till vuxen ålder (Henrik, Carl Fredrik, Hjalmar och Gottfrid). Född 1791 gjorde Carl Otto först en officerskarriär som förde honom till generalstaben, vann där Carl XIV Johans uppmärksamhet, blev landshövding och därefter – 60-årig – finansminister och egentlig regeringschef under kungen. Det var han som under fem år med lagstiftning och finansiella lösningar skapade förutsättningar för att bygga järnvägar och telegraf i Sverige, liksom att starta banker, inklusive den jag 130 år därefter började arbeta i. Och detta reformarbete förde hans regeringskollega och efterträdare Johan August Gripenstedt vidare och grundlade Sveriges ”100 år av tillväxt”.

Men den förste att uppnå denna nivå – en plats vid kungens rådsbord – var Carl Ottos farfar Nils, som var Riksråd drygt ett sekel tidigare, blev friherre och verkar ha varit en hård säkerhetschef: detta ledde till att han till slut blev ”licensierad” från riksrådet sedan han blivit ”förlustig av riksdagens förtroende” (ett av de första exemplen på svensk parlamentarism?) – men avböjde när den ville ta honom tillbaka.

Därefter var det Hjalmar, en av Carl Ottos söner som blev krigsminister, och Carl Ottos sonson Erik som blev först sjöminister och därefter utrikesminister. Som sjöminister skickade Erik en svensk örlogseskader till Åland under ryska revolutionen för att bevaka Sveriges intressen där (f.ö. en av de sista svenska militära operationerna utomlands ”i egen regi”).

Alla Palmstiernor på UD m.m. tänker jag inte gå in på, men jag vill åtminstone peka på Nils Fredrik, Carl Ottos storebror, som på rekommendation av den berömde österrikiske utrikesministern Furst Metternich blev Carl XIV Johans envoyé i St. Petersburg, och som där blev också tsarens förtrogne. Där finns en del mer att berätta, men inte i dag.

Med dessa ord vill jag visa på en röd tråd, som alltså präglat vår släkt sedan början, och som jag började ana under mina bryderier inför att lämna UD:

  • Att tjäna riket
    (ett talesätt som i våra dagar kan kännas väldigt gammaldags, men nog egentligen ändå inte är det, om man tänker efter)
  • Och denna röda tråd återspeglas i det valspråk den person valde som gjorde vår släkt friherrlig, Nils. Som riksråd valde han det, när han fick serafimerorden år 1748, och byggde det på sina initialer NPS (S som i Senator, ett riksråds latinska benämning):
    ’Norma Patriae Salus’ – Fäderneslandets välgång mitt rättesnöre.

Så mitt bryderi när jag skulle sluta tjäna riket 238 år senare var kanske inte så konstigt, och särskilt inte som Lizinka till och med fört in denna röda tråd i det som kan bli släktens hemsida. Tråden kanske fortsätter in i framtiden?

Rutger Palmstierna

Lidingö

(Inom parentes och med mindre stil är förtydliganden och kommentarer som jag inte gjorde vid framförandet)

 

 

En tanke på “Rutgers tal på släktmötet 19 okt”

  1. Tack för detta, spännande och intressant läsning.

    Tråkigt att ha missat släktmötet, men vad roligt att jag kan följa upp här!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s